People change, but love remains - Chapter 1

-Ariana, skynda!, hörde jag pappa skrika nerifrån.
-Jag är på väg,
skrek jag tillbaks och sen tog jag min väska men fotbolls skorna i.
Efter som min pappa är fotbollstränare så spelar jag och ryan i Stratfords fotbolls lag där jag är den ända tjejen som spelar för att det inte finns några andra tjejer som vill spela fotboll.
Vi gick ut ut huset och satte oss i bilen.
-Ser du fram emot matchen mot Vancouver på Fredag?, frågade pappa och kollade på mig i backspegeln.
-Ja! Vi kommer vinna!, sa jag entusiastiskt och log stort.
Det är min dotter det!, sa pappa och skrattade.
Ryan satt och smsade med någon och var osocial som vanligt.
-Vem smsar du med? frågade jag nyfiket.
-Justin, sa han och började knappa på mobilen.
-Oh, mummlade jag fram och kollade ut genom fönstret.
När han nämde hans namn så stack det till i hjärtat och alla minnen kom upp.

Den dagen han skulle flytta till Atlanta för att han hade fått skivkontrakt, när vi sa hejdå till varandra, när han kysste mig som om det var sista gången vi skulle träffas även fast han lovade att vi skulle ses snart igen. När han satte sig i bilen och åkte iväg kändes det som en del av mig följde med.

-Jag kommer tillbaks snart igen, kom ihåg att jag älskar dig, hade han sagt medans vi båda grät.

Två veckor senare så hade Chaz varit och hälsat på honom och han berättade att Justin redan hade en flickvän i ATL- Caitlin Beadles.

Jag hade gråtit så mycket så jag nästan hade svimmat. Vi var unga men han var min första kärlek. Jag som trodde han verkligen älskade mig, men jag hade väll fel. När jag smsade honom varför han bokstavligt talat var otrogen efter som vi aldrig gjorde slut så fick jag bara ett svar tillbaka.

-Det blir bättre såhär. Ryan vart hur sur som helst på Justin med dom blev vänner igen efter ett tag. Alla trodde jag hade gått vidare, men på insidan så gjorde det fortfarande ont. En dag tog jag min gitarr och bara spelade och skrev ner massa ord på ett papper, det vart en deprimerad låt men jag behövde bara skriva av mig, musik har alltid betytt mycket för mig.

Efter det så mådde jag faktiskt bättre, tills den dagen då jag fick höra att han skulle komma hem i en vecka. Den fegisen jag är så bestämde jag mig att bo hos Laura min bästa vän, under veckan. Hon stöttade mig till 100 och hon var också väldigt arg på Justin, jag har lyckats med att undvika honom i 3 år. Visst tyck att jag är fjantig men andledningen att jag inte vill se honom är för att jag kommer börja tänka på allting igen.

Jag drogs tillbaka till verkligheten när Ryan la sin arm runt mina axlar.

-Förlåt, sa han och kollade medlidande på mig. Jag slog bort tankarna om Justin och puttade till Ryan i sidan och log. -Sådär ska det se ut!, sa han och skrattade och jag med.

-Jätte bra allihopa om vi fortsätter så här så kommer vi vinna mästerskapet om 2 veckor, sa pappa och kollade stolt på alla i laget.
När vi kom hem och jag hade dushat tog jag på mig underkläder och ett linne och mjukisbyxor sen fönade jag håret. Jag satte mig vid skriv bordet och kollade på den tjocka Algebra boken. Lika bra att sätta igång tänkte jag för mig själv och sen slog jag upp sida 53 och började flitigt räkna ut dom 100 uppgifterna som skulle vara klara på Fredag vilket var i övermorn. Jag han göra 10 uppgifter innan Ryan kom in i mitt rum och satte sig på min säng.
-Vad är det Ry?, frågade jag.
-Jag skulle bara säga att Justin kommer hem i helgen, sa han och stirrade på honom.
-Det är två saker du måste veta,
1. Han kommer inte ensam, hans flickvän Selena Gomez kommer, du vet hon från Disney, sa han och jag nickade lite.
-Och 2. Han kommer spela med oss på matchen mot Vancouver, sa han och jag skakade på huvudet. Men jag sa inte emot, jag måste släppa allt, det var 3 år sen Ryan satt där och kollade på mig.
-Okej, sa jag bara och log lite.
-Okej?, sa Ryan och kollade frågandes på mig.
-Aa, sa jag och log lite.
-Ehh...Är det inte nu du ska börja klaga? Sa han och jag skakade på huvudet.
-Nej, sa jag.
-wow, Tack så mycket sis!, sa Ryan och log stort sen gick han ut ur rummet men kom lika snabbt tillbaka och kramade mig.
Ända sedan Adien dog så har han verkligen varit omtänksam mot mig och allt. Förut bråkade vi nästan jämt. Jag snyftade till och Ryan kollade på mig.
-Jag sakar honom också, sa han sen började han också på att gråta.
FREDAG.
Jag gick stolt ut ur matte salen efter att ha fått alla rätt på uppgifter.
Jag lämnade mina saker i skåpet och tog min väska och jacka och väntade på att Chaz och Laura skulle komma ut ur klass rummet. Alla som hade fått alla rätt fick sluta 10 minuter tidigare. När dom äntligen kom ut ur klassrummet så hämtade vi våra saker och gick ut ur portarna ut i den friska luften med alla andra elever.
Ryan, Mitch och Nolan stog och väntade på oss.
Nolan och Chaz åkte skateboard men Mitch och Ryan cyklade.
-Laura du åker med Ry, sa jag och hon rodnade och kollade ner i marken.
Hon har varit kär i Ryan så länge jag kan minnas och jag åkte med Mitch.
Jag kan erkänna att jag har en chrush på Mitch, men han är så snäll och ser bra ut.
-Antar att du åker med mig?, Sa Mitch och blinkade med ögat.
Jag nickade lite sen satte han sig på cykeln och jag på paket hållaren.
-Är du redo?
-Japp, sa jag sen började alla åka iväg.
När vi åkte igenom parken så hör vi någon ropa. Jag kollar ditåt.
-Helvete!, väste jag sen kollade jag snabbt bort igen.
_______________________________________HELP!_\o/_____/\______________________________________
FIXAT ALLT NU MEN KLOCKAN ÄR HALV ELVA OCH JAG ÄR TYP DÖ TRÖTT SÅ JAG SKRIVER CHAPTER 2 IMORN :)


BIEBAHH LÖVEE!



     Postat av: anna

på svenska:)


        2011-08-15 / 19:32:01 URL: http://theannalife.blogg.se/


     Postat av: Melina

Superbra (:


        2011-08-15 / 20:33:47


     Postat av: Gabbi

tror att denna novellen kommer bli bra ^^


        2011-08-15 / 20:53:18


     Postat av: Anonym

wihoooooo, äntligen en novell där en tjej spelar fotboll! ♥


        2011-08-18 / 19:31:52


   Namn:
    Kom ihåg mig?
   E-postadress: (publiceras ej)
   
   URL/Bloggadress:
   
   Kommentar: