Good News!

-Ariana, skynda!, hörde jag pappa skrika nerifrån.
-Jag är på väg, skrek jag tillbaks och sen tog jag min väska men fotbolls skorna i.
Efter som min pappa är fotbollstränare så spelar jag och ryan i Stratfords fotbolls lag där jag är den ända tjejen som spelar för att det inte finns några andra tjejer som vill spela fotboll.
Vi gick ut ut huset och satte oss i bilen.
-Ser du fram emot matchen mot Vancouver på Fredag?, frågade pappa och kollade på mig i backspegeln.
-Ja! Vi kommer vinna!, sa jag entusiastiskt och log stort.
Det är min dotter det!, sa pappa och skrattade.
Ryan satt och smsade med någon och var osocial som vanligt.
-Vem smsar du med? frågade jag nyfiket.
-Justin, sa han och började knappa på mobilen.
-Oh, mummlade jag fram och kollade ut genom fönstret.
När han nämde hans namn så stack det till i hjärtat och alla minnen kom upp.

Den dagen han skulle flytta till Atlanta för att han hade fått skivkontrakt, när vi sa hejdå till varandra, när han kysste mig som om det var sista gången vi skulle träffas även fast han lovade att vi skulle ses snart igen. När han satte sig i bilen och åkte iväg kändes det som en del av mig följde med.

-Jag kommer tillbaks snart igen, kom ihåg att jag älskar dig, hade han sagt medans vi båda grät.

Två veckor senare så hade Chaz varit och hälsat på honom och han berättade att Justin redan hade en flickvän i ATL- Caitlin Beadles.

Jag hade gråtit så mycket så jag nästan hade svimmat. Vi var unga men han var min första kärlek. Jag som trodde han verkligen älskade mig, men jag hade väll fel. När jag smsade honom varför han bokstavligt talat var otrogen efter som vi aldrig gjorde slut så fick jag bara ett svar tillbaka.

-Det blir bättre såhär. Ryan vart hur sur som helst på Justin med dom blev vänner igen efter ett tag. Alla trodde jag hade gått vidare, men på insidan så gjorde det fortfarande ont. En dag tog jag min gitarr och bara spelade och skrev ner massa ord på ett papper, det vart en deprimerad låt men jag behövde bara skriva av mig, musik har alltid betytt mycket för mig.

Efter det så mådde jag faktiskt bättre, tills den dagen då jag fick höra att han skulle komma hem i en vecka. Den fegisen jag är så bestämde jag mig att bo hos Laura min bästa vän, under veckan. Hon stöttade mig till 100 och hon var också väldigt arg på Justin, jag har lyckats med att undvika honom i 3 år. Visst tyck att jag är fjantig men andledningen att jag inte vill se honom är för att jag kommer börja tänka på allting igen.

Jag drogs tillbaka till verkligheten när Ryan la sin arm runt mina axlar.

-Förlåt, sa han och kollade medlidande på mig. Jag slog bort tankarna om Justin och puttade till Ryan i sidan och log. -Sådär ska det se ut!, sa han och skrattade och jag med.